Bowling

I går stod bowling och utgång på schemat. Det var ESN som ordnade bowling i två timmar och vi behövde inte betala en cent, hurra! IMG_9499IMG_9501Marilyn in action! IMG_9504Här är jag i min alldeles nya och fina klänning. Tyvärr varade glädjen över att få ha den på sig inte så länge. Efter en liten stund sprack den nämligen i ena armhålan. Och då talar vi inte en liten repa i sömmen utan ett gigantiskt megahål mitt i tyget. Bara sådär. Måste vara mina enorma armmuskler som ville ut. Hur som helst blev jag väldigt ledsen eftersom jag betalade en bra slant för detta köp. Får föra den till en sömmerska och kolla om det finns minsta chans att rädda ens en liten del av den! Snyft. IMG_9520Efter bowlingen åkte jag av förklarliga skäl hem och bytte kläder och sedan bar det av ut på bar. Vi gick till ett ställe som var nytt för mig, De Beurs. Musiken var super och jag dansade sönder mina skor. Älskar att dansa med mina flickor! De dansar precis lika galet som vi brukar göra hemma (minus det faktum att det är förbjudet att stå på bord på krogen).

Advertisements

Edith

IMG_9494 IMG_9495 IMG_9498Idag fick jag finbesök från Amsterdam. Det var Edith som kom och hälsade på och livade upp den annars gråa onsdagen. Vi känner varandra sedan många år tillbaka och hon råkar vara på utbyte i Amsterdam precis just nu. Jag visade upp centrum, vi åt sushi, traskade omkring och slutligen hamnade vi på ett super mysigt café som jag inte provat tidigare. Där drack vi te, åt kaka och snarvlade om ditt och datt. En mycket trevlig dag!

En liten tystnad

IMG_9464Det har varit väldigt tomt och tyst här ett tag. Orsaken är att jag haft denna filur på besök. Då blir det inte mycket tid framför datorn och lika bra är väl det. I går åkte han hem och även om det var trist att säga hejdå så var det inte nära på lika jobbigt som förra gången. Vi ses ju trots allt om bara tre veckor. Om TRE ynka veckor kommer jag hem igen.

Årets värsta dag

I går var den värsta dagen hittills under år 2013. Men det kunde jag ju omöjligen veta när jag glad i hågen skuttade ur sängen klockan 7 på morgonen i London. Okej, det där var kanske en överdrift, jag är aldrig glad klockan 7 på morgon, men jag var i alla fall upprymd eftersom jag skulle få åka hem till mitt kära Utrecht igen. Sagt och gjort, jag packar ihop det sista och i godan ro traskar jag mot Liverpool station. Därifrån ska jag ta Circle Line mot Victoria station för att sedan byta till buss. Det visar sig att jag har exakt 10 pence för lite på mitt Oyster card så jag ställer mig i kön för att fylla på det. Väntar tålmodigt medan en gammal dam pratar på i evigheter och sedan är det min tur. Fyller på kortet och går igenom spärren, viker av till höger, ställer mig i rulltrappan och inser att jag är på väg mot Central Line. Vänta nu, det är fel. Jag skulle ju ta Circle line. Men okej, jag kan ta den här linjen också, det betyder bara att jag tvingas byta i mitten. Jag hör ett tåg komma och springer så gott det nu går med en väska full av London-shopping för att hinna med tåget. Piuuh, jag hinner och får till och med en sittplats. Det här går ju som smort. “Nästa station Bethnal Green”. Öh, nej, hjälp. Nästa station ska ju vara Bank. Fasiken också, jag har åkt åt fel håll. Förbannar mig själv för att jag inte stannade upp en extra sekund och tittade ordentligt på skyltarna utan bara antog att jag visste. Sneglar lite på klockan men ännu är det ingen panik. På Benthal Green station stiger jag helt sonika av tåget och går över till andra sidan för att ta tåget i rätt riktning. Morgonrusning. Missar det första tåget. Suckar och hoppas att jag ryms med på det andra tåget. När fem tåg passerat och jag och min väska fortfarande inte lyckats tränga oss in börjar jag bli nervös. Trampar med foten och försöker låta bli att räkna minuter. När det åttonde tåget anländer inser jag att det är lönlöst att försöka vara vänlig mitt i morgonstressen så jag tar i för kung och fosterland och lyckas tillslut tränga in mig själv och väskan i vagnen. Det är varmt och svettigt. Har en ung mans armhåla i mitt ansikte. Det doftar inte blommor direkt.

På Oxford Circus är det lite lugnare och jag lyckas utan problem ta mig till Victoria Station för att sedan traska till busstationen. Helt slut (fast klockan bara är 9.30) köper jag en kakao och en batong och slår mig sedan ner på en stol för att pusta ut lite. Inser att jag fått tillbaka två pund för lite när jag betalade för kakaon men orkar inte gå tillbaka med min tunga väska för att klaga. En flicka frågar om jag kan passa hennes väska medan hon går och köper en kaffe. Naturligtvis, jo jo, det går bra. Omedelbart när hon gått därifrån kommer chauffören “Amsterdam och Utrecht, ni kan gå ombord nu”. Sablar också, nu får jag en dålig plats i bussen eftersom jag måste vänta tills hon kommer tillbaka. Försöker kika efter henne men hon står lite för långt bort för att jag ska kunna ropa utan att det blir pinsamt. I lugn och ro väljer hon kaffe, sedan funderar hon på om hon ska köpa en tidning också, eller kanske en liten chipspåse. Hon bestämmer sig tillslut för att nöja sig med kaffet och kommer tillbaka till mig. Äntligen får jag gå ombord på bussen och lyckas trots allt få en ganska bra plats långt bak.

Nu börjar den 10 timmar långa resan. Rätt mysigt är det att åka buss, i alla fall såhär i början. Jag äter min batong, sover en stund, läser lite i min Cosmopolitan. Vi har passkontroll och tar tåget under kanalen. Vi kör ytterligare några timmar och kommer fram till Brygge i Belgien. Vacker stad har jag hört, men ser tyvärr inte så väldigt mycket genom bussfönstret. Ungefär 8 människor stiger av och vi kör vidare. När vi har kommit ungefär 1 timme från Brygge skrapar det i mikrofonen framme hos chauffören. “Hallå, ursäkta, finns en viss Michaela Rosenback på bussen?” Först är jag inte helt säker på om det är mig han menar. Inte för att jag inte skulle veta vad jag heter utan för att hans uttal inte är det lättaste att tyda. På vingliga ben går jag fram till honom. Tusen frågor åker genom mitt huvud. Vad har jag gjort? Funderar på om någon i smyg kan ha försökt smuggla med droger i min väska. Hamnar jag i fängelse nu? Slår lika fort bort denna fåniga tanke. Busschauffören talar i telefon så jag får vänta en stund. Hör spridda meningar så som “Men jag kan inte köra tillbaka till Brygge.” och “Vad ska vi göra med hennes väska nu då?” Börjar ana oråd. Han ger luren åt mig. I andra ändan är det en dam från Eurolines som förklarar för mig att ett beklagligt misstag har skett. En dam som steg av i Brygge har tagit min väska. Därefter frågar hon mig hur jag tycker att vi ska lösa situationen. Ursäkta vad? Lite försiktigt frågar jag henne om det inte är hennes jobb och inte mitt att fundera på den saken. Hon ber mig om mitt telefonnummer och när jag säger att jag inte kan min holländska nummer utantill svarar hon bara “Lilla vän, det är fredag eftermiddag och jag vill gå hem. Om du inte har ett nummer som jag kan nå dig på så kan jag inte hjälpa dig.” Upprörd över denna oförskämdhet ger jag henne min finska nummer och säger att jag bara måste byta sim-kort så går det att nå mig. Vi lägger på efter att hon lovat mig att höra av sig så fort hon vet något mer. Jag väntar 1,5 timme och när hon fortfarande inte ringt går jag tillbaka till chauffören. Jag får då Euroline-damens nummer av honom och provar ringa. Inget svar. Hon har tydligen tagit veckoslut.

Förtvivlad och ledsen sitter jag alltså i bussen medan min väska finns någon annanstans långt borta. För att göra situationen ännu trevligare har bussen fastnat  i en trafikstockning. Vi blir bara mer och mer försenade. Slutligen kommer vi iväg från den värsta stockningen. Vad händer då? Jo, en polisbil åker upp jämsides med oss och kallar in oss till kanten. Alla pass ska gås igenom. Det tar ytterligare 45 extra minuter. Klockan börjar närma sig 21 och senast jag åt någonting var klockan 10 i morse. På vår första 10 minuters paus prioriterade jag nämligen ett toalettbesök framför mat och på vår andra 20 minuters paus försökte jag som en tok ringa Eurolines för att klara upp min väsk-problem. Utan resultat kan ju tilläggas. Vi kommer fram till Utrecht klockan 22.30, 2 timmar och 15 minuter senare än beräknat. Jag hoppas in i det sista att min väska ska finnas där i bagageutrymmet i alla fall men icke. Min uppgift blir alltså att ta den andra kvinnans väska (som väger minst 100 kg känns det som) och kånka hem den. Jag sliter, stönar och svär medan jag försöker få upp väskan för de minimalt smala och branta trapporna i vårt hus.  Väl hemma, i mitt eget rum men med någon annans väska fäller jag ungefär en miljon tårar. För att livet är orättvist och för att mina ägodelar befinner sig på okänd plats. Jag kan inte ens få tröst av min mjuka och fina lilla Peggy-hund eftersom hon naturligtvis också befann sig i väskan. Sedan ringer jag Lucas. Och när jag pratat med honom ringer jag pappa. Jag struntar i att det är mitt i natten. Efter samtalen känns världen som en lite bättre plats och jag somnar tillslut någon gång kring klockan 1 av total utmattning och hungersnöd.

I morse är det första jag gör att ringa till Eurolines i Utrecht. Jag behöver bara presentera mig själv för att mannen i andra ändan ska säga “ja, du ringer om väskan”. “Ja” svarar jag lite häpet. Det visar sig att han redan varit i kontakt med alla inblandade parter och ordnat situationen så gott det går. Jag blir tvungen att föra hennes väska till stationen i Utrecht och hon ska sätta min väska på nästa buss som går från Brygge till Utrecht. Tråkigt nog kan ingen säga exakt när den bussen kommer att vara framme. I går var vi 2,5 timmar försenade, vem vet hur det blir idag? Det enda jag vet är att den borde vara framme ungefär exakt samtidigt som Eurovision song contest börjar i kväll. Jag kommer alltså med stor sannolikhet att missa mitt favoritprogram under hela året eftersom jag står på en kall busstation och väntar på en buss som kanske dyker upp i tid, kanske inte. Härliga tider. Så när ni andra sitter bänkade framför tv:n i kväll kan ni ju skänka mig en liten tanke. Kanske tar jag med mig en finsk flagga till stationen och står där och viftar. Heja Krista, jag håller tummarna för dig! Jag antar att “the show must go on” oberoende om jag ligger i min varma säng och tittar på den eller om jag står och fryser rumpan av mig på Utrecht Centralstation.

Naomi Thompson

I går tog jag bussen från London och två timmar senare hittade jag mig själv i hamnstaden Portsmouth. Där hade jag bestämt träff med Naomi Thompson, bloggare, författare och framför allt Vintage-expert med stort V. Jag hängde med henne hela dagen och hade det så förbaskat roligt. Vi lunchade, jag intervjuade henne, hon visade mig runt i den lilla pittoreska staden och så gick vi och shoppade tillsammans. Eftersom hon också är självutnämnd personal-vintage-shopper kan ni ju förstå min lycka. Sedan gick vi hem till henne och jag fick beundra hennes garderob. Eller ja, man kan inte kalla det garderob. Det var ett helt rum som var tillägnat bara hennes kläder, väskor och skor. Kvinnan har nämligen över 400 klänningar! Efter att jag snokat runt, klämt och känt på alla klänningar drack vi te i hennes lilla trädgård. Kände mig som en äkta britt. Dagen avslutades med att jag fotade henne i trädgården. Hon var iklädd en 50-tals bröllopsklänning som hon köpt på eBay för 15 pund. Det är vad jag kallar kap.IMG_8906IMG_8977IMG_8967Medan jag väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka till London passade jag på att gå omkring i hamnen och knäppa några bilder. Vet inte om det beror på tidvattnet men många av båtarna låg en bra bit upp på land. Däribland båten Sweetheart.

Ett år

IMG_8333Idag har jag och denna skrutt varit tillsammans i ett år. Ett helt fantastiskt år. Tyvärr befinner vi oss lite för långt ifrån varandra för att fira ordentligt. Det får vi ta igen när vi ses om 8 dagar. Grattis på 1-års dagen älskling!

Torsdag

Torsdagen blev en riktigt fullspäckad dag. Först mötte jag upp Nina för att besöka Natural History Museum. Ett fantastiskt museum som erbjuder något för alla åldrar. Jag blev som ett barn på nytt och var löjligt lycklig över alla dinosaurier. Har alltid varit fascinerad av dessa enorma varelser som verkligen vandrat på jordens yta och blev extra uppiggad av en “levande” Tyrannosaurus Rex som röt och hade sig i ett av rummen. IMG_9225IMG_9207IMG_9213IMG_9216IMG_9235IMG_9242IMG_9230Tror att Nina var något road över mina förtjusta hopp, skutt och små utrop. Efter vårt museumsbesök måste vi tyvärr skiljas åt eftersom hon skulle åka tillbaka till Finland. Inte länge kvar tills jag också står på finländsk mark. IMG_9244Jag åkte vidare mot Piccadilly där jag skulle uträtta ett ärende. Närmare bestämt: jag skulle köpa musikalbiljett åt mig inför kvällen. IMG_9249Sagt och gjort, biljetten köptes och på kvällen infann jag mig på Her Majesty’s Theatre för att se Phantom of the Opera. Jag kan ju säga så här, hade gåshud vid flera tillfällen. De var otroligt duktiga. Om biljetterna inte vore så förbaskat dyra tror jag minsann att jag skulle se alla musikaler i hela London.

Onsdag

På onsdag kväll gick jag ut med Nina och hennes vänner. Först blev det middag och sedan vidare till ett super mysigt ställe för drinkar och dans. En riktigt rolig kväll! Nu har Nina åkt hem och jag har en (ensam) vecka kvar i London. Vilken tur att det inte direkt råder brist på saker man kan sysselsätta sig med i denna stad. IMG_9189IMG_9192Jag undrar hur många nya människor jag träffat under mina fyra månader utomlands. Det är nog rätt så många. Lika roligt varje gång!IMG_9200IMG_9204

English breakfast

I morse hade jag bestämt träff med Laura, som också befinner sig i London, för att äta frukost tillsammans. Just innan vi skulle gå in i St. James´s park så möttes vi av dessa filurer som var ute och spatserade. IMG_9180Det var jätte skönt att traska genom parken rätt tidigt på morgon. Väldigt få turister och en fräsch känsla efter det lilla sommarregnet. IMG_9183Vi hittade fram till restaurangen och bestämde oss för att dela på en English breakfast och en fruktskål. Allt utom blodpuddingen slank ner galant.IMG_9186Det här var vår utsikt. Åh, vad jag har saknat allt det gröna! Våren och sommaren är mer än välkomna nu.

Paul

I går slog jag något av ett rekord tror jag. Jag gjorde en intervju som räckte över 3(!!) timmar. Vilken tur då att jag intervjuade typ världens sötaste lilla man. Paul heter han och han äger en butik som säljer papperpåsar. Den har funnits på samma plats i Spitalfields, London, sedan år 1870 och även om Paul inte funnits med ända sedan dess så har han verkligen sett människor komma och gå genom åren. Butiken är ett familjeföretag och det var Pauls farfars far som startade den en gång i tiden. Butiken är något utöver det vanliga. Saker från golv till tak. Papperspåsar i alla färger, former och modeller. Under mina timmar i butiken fick jag sitta på några pafflådor för det fanns helt enkelt inte rum för en stol. IMG_8723Här ser ni Paul och en liten del av hans butik. Och ja, det är lika mycket grejer överallt.