En liten tystnad

IMG_9464Det har varit väldigt tomt och tyst här ett tag. Orsaken är att jag haft denna filur på besök. Då blir det inte mycket tid framför datorn och lika bra är väl det. I går åkte han hem och även om det var trist att säga hejdå så var det inte nära på lika jobbigt som förra gången. Vi ses ju trots allt om bara tre veckor. Om TRE ynka veckor kommer jag hem igen.

Advertisements

Årets värsta dag

I går var den värsta dagen hittills under år 2013. Men det kunde jag ju omöjligen veta när jag glad i hågen skuttade ur sängen klockan 7 på morgonen i London. Okej, det där var kanske en överdrift, jag är aldrig glad klockan 7 på morgon, men jag var i alla fall upprymd eftersom jag skulle få åka hem till mitt kära Utrecht igen. Sagt och gjort, jag packar ihop det sista och i godan ro traskar jag mot Liverpool station. Därifrån ska jag ta Circle Line mot Victoria station för att sedan byta till buss. Det visar sig att jag har exakt 10 pence för lite på mitt Oyster card så jag ställer mig i kön för att fylla på det. Väntar tålmodigt medan en gammal dam pratar på i evigheter och sedan är det min tur. Fyller på kortet och går igenom spärren, viker av till höger, ställer mig i rulltrappan och inser att jag är på väg mot Central Line. Vänta nu, det är fel. Jag skulle ju ta Circle line. Men okej, jag kan ta den här linjen också, det betyder bara att jag tvingas byta i mitten. Jag hör ett tåg komma och springer så gott det nu går med en väska full av London-shopping för att hinna med tåget. Piuuh, jag hinner och får till och med en sittplats. Det här går ju som smort. “Nästa station Bethnal Green”. Öh, nej, hjälp. Nästa station ska ju vara Bank. Fasiken också, jag har åkt åt fel håll. Förbannar mig själv för att jag inte stannade upp en extra sekund och tittade ordentligt på skyltarna utan bara antog att jag visste. Sneglar lite på klockan men ännu är det ingen panik. På Benthal Green station stiger jag helt sonika av tåget och går över till andra sidan för att ta tåget i rätt riktning. Morgonrusning. Missar det första tåget. Suckar och hoppas att jag ryms med på det andra tåget. När fem tåg passerat och jag och min väska fortfarande inte lyckats tränga oss in börjar jag bli nervös. Trampar med foten och försöker låta bli att räkna minuter. När det åttonde tåget anländer inser jag att det är lönlöst att försöka vara vänlig mitt i morgonstressen så jag tar i för kung och fosterland och lyckas tillslut tränga in mig själv och väskan i vagnen. Det är varmt och svettigt. Har en ung mans armhåla i mitt ansikte. Det doftar inte blommor direkt.

På Oxford Circus är det lite lugnare och jag lyckas utan problem ta mig till Victoria Station för att sedan traska till busstationen. Helt slut (fast klockan bara är 9.30) köper jag en kakao och en batong och slår mig sedan ner på en stol för att pusta ut lite. Inser att jag fått tillbaka två pund för lite när jag betalade för kakaon men orkar inte gå tillbaka med min tunga väska för att klaga. En flicka frågar om jag kan passa hennes väska medan hon går och köper en kaffe. Naturligtvis, jo jo, det går bra. Omedelbart när hon gått därifrån kommer chauffören “Amsterdam och Utrecht, ni kan gå ombord nu”. Sablar också, nu får jag en dålig plats i bussen eftersom jag måste vänta tills hon kommer tillbaka. Försöker kika efter henne men hon står lite för långt bort för att jag ska kunna ropa utan att det blir pinsamt. I lugn och ro väljer hon kaffe, sedan funderar hon på om hon ska köpa en tidning också, eller kanske en liten chipspåse. Hon bestämmer sig tillslut för att nöja sig med kaffet och kommer tillbaka till mig. Äntligen får jag gå ombord på bussen och lyckas trots allt få en ganska bra plats långt bak.

Nu börjar den 10 timmar långa resan. Rätt mysigt är det att åka buss, i alla fall såhär i början. Jag äter min batong, sover en stund, läser lite i min Cosmopolitan. Vi har passkontroll och tar tåget under kanalen. Vi kör ytterligare några timmar och kommer fram till Brygge i Belgien. Vacker stad har jag hört, men ser tyvärr inte så väldigt mycket genom bussfönstret. Ungefär 8 människor stiger av och vi kör vidare. När vi har kommit ungefär 1 timme från Brygge skrapar det i mikrofonen framme hos chauffören. “Hallå, ursäkta, finns en viss Michaela Rosenback på bussen?” Först är jag inte helt säker på om det är mig han menar. Inte för att jag inte skulle veta vad jag heter utan för att hans uttal inte är det lättaste att tyda. På vingliga ben går jag fram till honom. Tusen frågor åker genom mitt huvud. Vad har jag gjort? Funderar på om någon i smyg kan ha försökt smuggla med droger i min väska. Hamnar jag i fängelse nu? Slår lika fort bort denna fåniga tanke. Busschauffören talar i telefon så jag får vänta en stund. Hör spridda meningar så som “Men jag kan inte köra tillbaka till Brygge.” och “Vad ska vi göra med hennes väska nu då?” Börjar ana oråd. Han ger luren åt mig. I andra ändan är det en dam från Eurolines som förklarar för mig att ett beklagligt misstag har skett. En dam som steg av i Brygge har tagit min väska. Därefter frågar hon mig hur jag tycker att vi ska lösa situationen. Ursäkta vad? Lite försiktigt frågar jag henne om det inte är hennes jobb och inte mitt att fundera på den saken. Hon ber mig om mitt telefonnummer och när jag säger att jag inte kan min holländska nummer utantill svarar hon bara “Lilla vän, det är fredag eftermiddag och jag vill gå hem. Om du inte har ett nummer som jag kan nå dig på så kan jag inte hjälpa dig.” Upprörd över denna oförskämdhet ger jag henne min finska nummer och säger att jag bara måste byta sim-kort så går det att nå mig. Vi lägger på efter att hon lovat mig att höra av sig så fort hon vet något mer. Jag väntar 1,5 timme och när hon fortfarande inte ringt går jag tillbaka till chauffören. Jag får då Euroline-damens nummer av honom och provar ringa. Inget svar. Hon har tydligen tagit veckoslut.

Förtvivlad och ledsen sitter jag alltså i bussen medan min väska finns någon annanstans långt borta. För att göra situationen ännu trevligare har bussen fastnat  i en trafikstockning. Vi blir bara mer och mer försenade. Slutligen kommer vi iväg från den värsta stockningen. Vad händer då? Jo, en polisbil åker upp jämsides med oss och kallar in oss till kanten. Alla pass ska gås igenom. Det tar ytterligare 45 extra minuter. Klockan börjar närma sig 21 och senast jag åt någonting var klockan 10 i morse. På vår första 10 minuters paus prioriterade jag nämligen ett toalettbesök framför mat och på vår andra 20 minuters paus försökte jag som en tok ringa Eurolines för att klara upp min väsk-problem. Utan resultat kan ju tilläggas. Vi kommer fram till Utrecht klockan 22.30, 2 timmar och 15 minuter senare än beräknat. Jag hoppas in i det sista att min väska ska finnas där i bagageutrymmet i alla fall men icke. Min uppgift blir alltså att ta den andra kvinnans väska (som väger minst 100 kg känns det som) och kånka hem den. Jag sliter, stönar och svär medan jag försöker få upp väskan för de minimalt smala och branta trapporna i vårt hus.  Väl hemma, i mitt eget rum men med någon annans väska fäller jag ungefär en miljon tårar. För att livet är orättvist och för att mina ägodelar befinner sig på okänd plats. Jag kan inte ens få tröst av min mjuka och fina lilla Peggy-hund eftersom hon naturligtvis också befann sig i väskan. Sedan ringer jag Lucas. Och när jag pratat med honom ringer jag pappa. Jag struntar i att det är mitt i natten. Efter samtalen känns världen som en lite bättre plats och jag somnar tillslut någon gång kring klockan 1 av total utmattning och hungersnöd.

I morse är det första jag gör att ringa till Eurolines i Utrecht. Jag behöver bara presentera mig själv för att mannen i andra ändan ska säga “ja, du ringer om väskan”. “Ja” svarar jag lite häpet. Det visar sig att han redan varit i kontakt med alla inblandade parter och ordnat situationen så gott det går. Jag blir tvungen att föra hennes väska till stationen i Utrecht och hon ska sätta min väska på nästa buss som går från Brygge till Utrecht. Tråkigt nog kan ingen säga exakt när den bussen kommer att vara framme. I går var vi 2,5 timmar försenade, vem vet hur det blir idag? Det enda jag vet är att den borde vara framme ungefär exakt samtidigt som Eurovision song contest börjar i kväll. Jag kommer alltså med stor sannolikhet att missa mitt favoritprogram under hela året eftersom jag står på en kall busstation och väntar på en buss som kanske dyker upp i tid, kanske inte. Härliga tider. Så när ni andra sitter bänkade framför tv:n i kväll kan ni ju skänka mig en liten tanke. Kanske tar jag med mig en finsk flagga till stationen och står där och viftar. Heja Krista, jag håller tummarna för dig! Jag antar att “the show must go on” oberoende om jag ligger i min varma säng och tittar på den eller om jag står och fryser rumpan av mig på Utrecht Centralstation.

Naomi Thompson

I går tog jag bussen från London och två timmar senare hittade jag mig själv i hamnstaden Portsmouth. Där hade jag bestämt träff med Naomi Thompson, bloggare, författare och framför allt Vintage-expert med stort V. Jag hängde med henne hela dagen och hade det så förbaskat roligt. Vi lunchade, jag intervjuade henne, hon visade mig runt i den lilla pittoreska staden och så gick vi och shoppade tillsammans. Eftersom hon också är självutnämnd personal-vintage-shopper kan ni ju förstå min lycka. Sedan gick vi hem till henne och jag fick beundra hennes garderob. Eller ja, man kan inte kalla det garderob. Det var ett helt rum som var tillägnat bara hennes kläder, väskor och skor. Kvinnan har nämligen över 400 klänningar! Efter att jag snokat runt, klämt och känt på alla klänningar drack vi te i hennes lilla trädgård. Kände mig som en äkta britt. Dagen avslutades med att jag fotade henne i trädgården. Hon var iklädd en 50-tals bröllopsklänning som hon köpt på eBay för 15 pund. Det är vad jag kallar kap.IMG_8906IMG_8977IMG_8967Medan jag väntade på bussen som skulle ta mig tillbaka till London passade jag på att gå omkring i hamnen och knäppa några bilder. Vet inte om det beror på tidvattnet men många av båtarna låg en bra bit upp på land. Däribland båten Sweetheart.

Ett år

IMG_8333Idag har jag och denna skrutt varit tillsammans i ett år. Ett helt fantastiskt år. Tyvärr befinner vi oss lite för långt ifrån varandra för att fira ordentligt. Det får vi ta igen när vi ses om 8 dagar. Grattis på 1-års dagen älskling!

Kluven

Att åka på utbyte innebär att vardagslivet speedas upp med ungefär 100 procent. Under de månader jag varit här har jag gjort, sett och upplevt mer än vad jag normalt gör, ser och upplever under ett år eller till och med mer. Det är hektiskt men på samma gång så otroligt roligt. Under den senaste månaden har jag besökt Berlin, Amsterdam och Paris. I morgon får jag pricka av ännu en europeisk huvudstad när det bär av till London i två hela veckor. En reportageresa som jag gör helt ensam. Jag känner mig lite kluven inför att åka. Jag ser fram emot att få utmana mig själv, verkligen arbeta som journalist i London under en kort tid och naturligtvis insupa allt vad staden har att erbjuda. Jag älskar ju London. Men på samma gång känner jag mig lite orolig. Den här resan kommer så snabbt på och det känns som om jag inte alls hunnit förbereda mig (planeringsfreak som jag är). Jag haft så mycket annat att tänka på. Dessutom börjar tiden i Utrecht så småningom sjunga på sista versen och jag känner fortfarande att det finns massor kvar att göra här. Samtidigt som jag verkligen vill åka till London vill jag inte lämna Utrecht om ni förstår vad jag menar? IMG_9116Mitt fina Utrecht, du har blivit ännu mer tilltalande nu när träden blivit gröna och uteserveringarna börjar fyllas.

Inför Queensday

Bild 2013-04-26 kl. 19.46 #4De är inte riktigt kloka de där holländarna. När jag gick till butiken nyss fick jag med mig en sådan här liten figur hem. En orange boll med en krona. Söt är den ju men nu börjar det gå lite till överdrift. Allt ska kläs i orange inför den stundande Queensday nästa vecka. Man kan känna hysterin på gatorna redan nu, det är nästan så att jag bävar inför vad som komma skall på tisdag. Det kommer bli en happening utan dess like. Dock helt okej substitut för att jag missar vappen hemma. Om ni bättre vill förstå vad det är jag talar om, googla Queensday och tryck på bilder. Min outfit kommer att bestå av en orange klänning så jag ber till vädergudarna om rikligt med plusgrader och sol.

Sommarvärmen fortsätter

Idag hade jag min sista skoldag på cirka en månad. Nästa gång jag måste infinna mig på Hogeschool Utrecht är den 21 maj. Under den tiden ska jag åka på reportageresa till London och skriva två texter till vårt slutarbete, tidningen CulTour. Jag åker nästa fredag vilket innebär att jag har en vecka i Utrecht som kan ägnas helt åt roligheter. Och vi har redan börjat. Eftersom de två senaste dagarna bjudit på strålande sommarväder blev det picknick i går och grill-eftermiddag i dag. Vilken tur att det finns en allmän grill precis bredvid skolan! Det var så varmt att jag nästan fick solsting och den först solbrännan har infunnit sig (eftersom jag varje vår glömmer bort hur känslig huden är efter en lång och kall vinter). IMG_8867Picknick i en grön park är alltid trevligt. Jag bidrog med färsk ananas och choklad. IMG_8874Vi hade lite problem med grillen i början men till slut tog det sig och alla fick mat. IMG_8882Vi skrattade mycket som vanligt. IMG_8886Jag är så glad över att jag har just dessa fantastiska människor på min klass. Det är ju de som gör min vistelse här i Utrecht till den bästa!

Hälsningar från Paris

Många soliga hälsingar från Paris. Jag lever loppan här och vill aldrig komma hem. Njuter av shopping, god mat, gröna träd, fint sällskap och fantastiska byggnader och vyer vart man än vänder sig. Paris kvalar lätt in på min topp tre lista över de bästa städerna jag någonsin besökt. IMG_8697

Väskan är packad

Idag har varit en bra dag. Min storyidé för reportageresan har äntligen fått klartecken, solen skiner och jag har fått tillbaka både tentresultat och andra texter med resultat som var klart över förväntan. Heja mig! Jag har också hunnit skypa med en hel drös värdefulla människor hemifrån. Bland annat Hanna som nu landat på finländsk mark igen efter ett par månader i Sydafrika. En efter en kommer folk hem igen. I sommar kommer vi alla vara samlade igen. Jag ska också ut och resa, men inte till Finland riktigt ännu. I helgen är det Paris som kallar och bara jag överlever turen med nattbuss dit så ska jag sedan äta croissanter, gå på vintagemarknad och dricka vin vid Seine. Inte helt illa.

Familjen

På onsdag, torsdag och fredag dök de upp. Tripp, trapp och trull, också kända som mamma, pappa och syster Susanna. Det har gått cirka tre månader sedan vi sågs senast så ni kan ju förstå lyckoruset i min mage då jag fick krama om dem igen. Under de dagar de var här har vi hunnit kika närmare på Utrecht, tagit en sväng till Amsterdam, åkt kanalbåt, pratat om viktigheter och sådant vi tänkt på, skrattat en hel massa och framför allt ätit. Jag har blivit bortskämd med underbart god mat varje dag och nu kommer det inte alls att kännas roligt att återgå till pasta med tomatsås. Det kändes inte heller alls roligt att krama dem hejdå igen, våra dagar tillsammans gick alldeles för fort. Nästa gång vi ses är det midsommar, tänk vad tiden går. Eftersom vi har en hel del duktiga fotografer i familjen överlät jag med glädje fotandet åt dem. Det resulterade också i att jag nu knappt har några bilder alls på min egen dator. Men några hann jag knäppa, här har ni dem. IMG_8685På onsdag hängde jag med mamma, visade upp stan, gick i butiker, på café och på kvällen ut och äta. IMG_8686På fredag hade alla anlänt och vi gick till en fisk och skaldjursrestaurang för att skåla för vår återförening. IMG_8687Jag beställde musslor och fick en hel kastrull. Det var otroligt gott och otroligt mycket!IMG_8690På lördag tog vi tåget till Amsterdam och inledde dagen med att åka kanalbåt. Kolla hur söta de är! Senare på eftermiddagen blev det soligt och varmt så stundvis kunde man till och med gå utan jacka. Vi tittade på stan, förundrades över kön till det nyöppnade Riksmuseumet och drack saft ute i solskenet. När fötterna började ge upp efter allt traskande åkte vi tillbaka till Utrecht och åt ytterligare en smaskig middag. Denna gång blev det räkor i vitlöks- och chilimarinad för min del. Nu har jag just vinkat hejdå åt min älskade familj och räknar ner dagarna tills vi ses igen. 67 dagar. Inte alls särskilt länge med andra ord. Mamma, pappa och Susanna, ett stort tack för att ni kom!